10 mars 2010

Hjärtat i halsgropen.


I dag gjorde det riktigt ont i mammahjärtat...
Lilla hjärtat satt vid bordet och tömde ut sina småpengar ur sin fina "bilbössa"( som hon själv säger, för det passade inte att kalla det sparbössa :)..)
Detta har hon gjort vid masssor av tillfällen och sedan har hon stoppat tillbaka alla pengarna igen....inte idag....
Efter att våran lilla tjej hade pysslat en stund vid bordet smög hon omärkbart iväg uppför trappen...hon hann halvvägs innan jag hörde ljud som jag absolut INTE ville höra!!!!


Ni vet säkert hur man reagerar:
Släpper allt man har för händerna
Springer till undsättning och tror att man ska kunna reda ut situationen
Istället för att hålla lugnet blir man arg....när man i själva verket är dörädd.
Hjärtat håller på att hoppa ur kroppen
När den lilla pengen kommer ut och trillar fram mot tänderna kommer det förlösande skriket och tårarna.....
Från båda lilla och mamman!!!

Tänk vad man kan känna sig hjälplös. När det värdefullaste man har står framför en och kippar efter luft och man glömmer allt man lärt sig om hur man ska göra.
Tur att kroppen har egna reflexer som hjälper till i dessa lägen. För mamman var alldeles handfallen.

Nu skulle jag bara vilja plocka bort allt som går att stoppa i munnen för att säkra hemmet, men rent logiskt vet jag att det inte går att helsäkra.
Älskar min lilla tjej och vill inte att något ska hända.
Är det så här det kommer att vara hela livet??
Berg och dalbanan med att som förälder aldrig kunna skydda sina barn?

Uppskattar livet just nu =)
Ska snart gå och titta till våran sovande lilla tjej :)

6 kommentarer:

  1. Fy så himla obehagligt! Sånt där händer så snabbt och man kan ju inte ha stenkoll på de små hela tiden. Vilken tur att slanten kom upp av sig själv. När skräcken tar tag i en är det svårt att sortera tankarna. Några sekunder kan kännas som minuter...
    Vi kommer aldrig att kunna skydda våra barn fullständigt. Det enda vi kan försöka är att ge dem verktygen till att kunna hantera de situationer de hamnar i. Jag vet att du kommer att ge henne allt hon behöver! Men rädslorna för att nåt ska hända kommer vi aldrig ifrån är jag rädd. Krama lillan lite extra från mig. /Marre

    SvaraRadera
  2. Hej Marre!
    Du är så klok du. Jag hoppas att hon lärde sig något av det som hände, för hon blev också ordentligt rädd. Jag ska krama om henne från dig. Hon skulle förresten ringa till er igår, men det var så sent.. Vi hostar och har oss här hemma :(, så hon vaknar till på kvällarna..
    Ha det bäst kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Men HUVVA! :( Hade en liknande incident här om dagen med en liten mikrofonstuss... Livrädd blir man! Det är sjukt vad man älskar de små - å tyvärr tror jag oron o rädslan kommer att fortsätta.. Möjligtvis bli värre när de börjar ränna på stan! :(

    Stor kram till er! <3

    SvaraRadera
  4. Hejsan Fia!!
    Visst är det en oootrolig kärlek man känner, inget man tidigare upplevt!!
    Det där med att ränna på stan......usch vill inte ens tänka på det. Får bara hoppas att våra barn är lika skötsamma som vi har varit ;)
    Kramar om dig

    SvaraRadera
  5. Det är så hemskt när nån sätter i halsen. Man vet vad man ska göra, men när det händer står man där.
    Skönt att det gick bra och vilken tur att hon inte hade hunnit upp och du inte såg/hörde vad som hände.
    Kram på er.

    SvaraRadera
  6. Kram till dig, Annelie. Så sant du skriver=)

    SvaraRadera