Oj, vilken lättnad!!!

Jag har haft en klump i magen hela dagen. Tankarna har gått upp och ner, fram och tillbaka.
Min största fasa för kvällen var att det skulle bli pinsamt dålig uppslutning.
Värsta senariot spelades upp för mitt inre. Bussen kommer in i Fällfors. Bussen är full med politiker som förväntansfullt tittar ut över en stor pakering som är.......
helt tom,
skolgården ekar tomt
och det enda som syns är vi fem som frenetiskt steker hamburgare i hopp om att det ska komma en massa fok och äta hos oss.

Min nervositet under dagen resulterade i flera besök på toaletten och tillslut skickade mina vänliga arbetskamrater hem mig för de såg nog att mina tankar var på annat håll. När jag ringer de andra för att kolla läget, hur vi ligger till får jag till svar av alla: Det är lugnt, allt är under kontroll!!!! Det är det svar man vill ha :)

När jag kommer fram till skolan står hamburgerigänget redan på plats och det är bara mindre fix kvar att göra. Jag känner mig fortfarande nervös, men känns bättre nu när jag är på plats.
Bussen kommer in och släpper av skolbarnen på skolgården och fortsätter sedan vidare med politikerna upp till balkongfabriken.
Nu är min nyfikenhet för stor. Jag kan inte bärja mig längre utan tar lift upp till balkongfabriken för att se om det är någon uppslutning överhuvudtaget.

Jag blir stum av häpnad......
Min oro har varit helt i onödan. Ett överslag säger mig att det är runt 350 personer i lokalen...
WOOOOOW!!!
Jag känner mig rörd och samtidigt skäms jag över min egen svaga tilltro på människornas engagemang och stöd i glesbygden.
Just nu är jag så stolt över att vi genomförde detta och att det fick ett så positivt mottagande som det fick av båda, eleverna, lärarna, föräldrarna, byborna, och sist men inte minst våra kommunpolitiker.

Jag vet att man ska vara realist, men i dag kände jag att ett litet nytt ljus av hopp tändes inom mig!